TRÖTT!!!!!

Ingen bekväm entertainer, men ibland smäller det till ordentligt

HELSINGBORG. Känslan är märklig.

Lars Winnerbäck bygger upp nåt helt unikt:

En osäker eufori.

Man kan anklaga Lars Winnerbäck för mycket.

Men han är knappast en bekväm entertainer.

I senaste numret av musiktidningen Sonic finns den första, riktiga intervjun som Linköpings störste Lasse gjort på fyra år.

Det är ett utmärkt porträtt som ångar av grå ångest och ett pessimistiskt allvar. Ofta känns det som att Winnerbäck vill hoppa ut ur sitt eget skinn och bosätta sig vid en förorenad flod nånstans öster om Polen.

Bekymrad rynka

Och det är inte precis Robbie Williams som går upp scenen vid Sofiero slott.

Winnerbäck uppträder som en bekymrad rynka i pannan.

Han lämnar sällan sin trygga plats framme vid mikrofonen (en gång lunkar han ut till vänster och tillbaka igen).

Han ser förlägen ut när publiken skriker ”Vi älskar Lasse” mellan låtarna.

Vissa partier vacklar

Och hans tafatta mellansnack om svensk sommar, turister och korta kjolar är rörande stelt.

Flera låtar saknar också en tydlig identitet och karaktär. Vissa partier vacklar och flyter ihop till en irländsk rocktrubadurgegga där Winnerbäck mest framstår som ”The King of babbel”.

Samtidigt – och detta är

ett stort och häftigt samtidigt – innehåller konserten några riktigt imponerande stunder.

Smäller till ordentligt

Winnerbäcks självförtroende och inlevelse ökar i takt med att hans band vrider upp intensiteten.

Han behöver stöd från publiken, bandet och några av sina bästa melodier – ”Hugger i sten” och ”Elden” – innan han klarar av att spela rollen som en av Sveriges största rockstjärnor.

Då smäller det ordentligt, framför allt i en något annorlunda och nervdallrande version av ”Solen i ögonen” där två fioler slåss mot elektriska gitarrer.

Då hoppar musiken ner från scenen, tränger sig fram genom en publik som består av entusiastiska ungdomar och packade lådvinsfyllon, tar tag i min krage och skakar överraskande hårt.

Markus Larsson

Lars Winnerbäck

Turnépremiär: Sofiero slott, Helsingborg. Publik: Runt 8 000 (fullt, tydligen). Längd: Knappt två timmar. Bäst: "Hugger i sten", "Om du lämnade mig nu" och "Solen i ögonen". Sämst: Har aldrig förstått mig på cirkusvisan "Tvivel".

  Mareld

  Dom tomma stegen

  Stockholms kyss

  Farväl Jupiter

  Dom sista drömmarna

  Söndermarken

  Om det blåser genom hallen

  Elegi

  Om du lämnade mig nu (med Miss Li)

  Tvivel

  Jag fattar ingenting

  Du hade tid

  Hugger i sten

  Elden

  Dunkla rum

  Åt samma håll

  Solen i ögonen

Extranummer:

  Strimmor

  Kom

  Kom ihåg mig

Extranummer 2:

  För dig